En till...

Igår kväll fick ännu ett par i vår närmaste bekantskapskrets barn. Sista paret kan väl tilläggas, bara vi kvar nu... Jag kan inte säga att jag inte unnar dem det - de har tex gått igenom ett missfall. Samtidigt så vet jag att de inte direkt längtat efter barn, de har inte varit exalterade över sin graviditet - det är mer så att det ingår i deras livsplan att få barn och nu är de ännu ett steg på vägen.

Jo, jag är glad för deras skull men får samtidigt erkänna att avundsjukan sticker fram sitt fula nylle rätt så rejält... Varför inte vi också? Varför är det alltid vi som ska vara glada för andras skull?

Sådärja, så var man igång och gråter igen... Hur mycket tårar har man fällt genom de här åren tro?

Skönt med färre sprutor

Igår kväll började mensen så nu får jag gå ner på en spruta om dagen vilket ska bli himla skönt. Visserligen har jag inte haft några större problem med dem men det är så himla bökigt att försöka ta spruta på jobbet när jag jobbar dagpass. På måndag ska jag ringa kliniken och få fortsatt plan.

Fortfarande inga större biverkningar. Jag har varit galet trött sedan jag började ta dem så jag misstänker att det är pga sprutorna. Trots att jag sovit lite mer (normalare) än jag brukar så känns det varje dag som om jag inte fått sova alls och jag skulle behöva "vila middag" en två-tre gånger om dan. Igår var jag dessutom galet lättirriterad men det kan ju vara vanliga PMS symptom. Eller får man inte såna om man nedregleras? Vad vet jag, men hur som helst är det här (så här långt) mycket lättare än jag föreställt mig.

Om drygt två veckor är det dags för mig o sambon att säga Ja till varandra! (Bara inte behandlingar etc sätter käppar i hjulet). Min ring har vi hämtat och den är jättefin, stället vi ska gifta oss på är jättefint och de har bra alternativ om det skulle vara så att vädret bråkar. Längtar!

So far so good

Det går väl hyfsat med sprutorna. Visst är det mycket meckigare än med Gonal-F sprutan, har lyckats spruta ut en del när jag försökt suga upp och ställa in rätt dos. MEN: Inga biverkningar. Än så länge är kanske säkrast att säga...

Dags igen

Imorgon är det dags - då ska nedregleringen påbörjas. Inte helt kul att jag måste börja med en ny sorts sprutor medan jag är på jobbet. Vi har hysteriskt mycket att göra just nu och jag kan inte förstå hur jag ska kunna komma ifrån och i lugn och ro ge mig själv den första injektionen. Men... An IVF:are's got to do what an IVF:are's got to do...

Wish me luck!

Nervositeten börjar komma...

Under de månader vi väntat på att få starta vår behandling har jag varit hyfsat duktig på att stänga av... en hel del kring abrnlösheten. Vet inte om det beror på att vi snart ska köra igång med nästa behandling men mitt humör börjar bli lite underligare.

Även om många sagt till mig att de inte mått så konstigt av nedregleringen så har jag hört tillräckligt många skräckhistorier för att vara nervös inför behandlingen. Men det är egentligen inte det jag är mest nervös eller rädd för. Det som redan rör sig i mitt huvud är dagen då vi ska ringa till kliniken för att kolla hur äggen utvecklats... Jag är redan så vansinnigt rädd för det samtalet. Vet inte hur jag skulle kunna klara om de ännu en gång sa att inga ägg befruktats... Orkar det inte, klarar det inte... Måste i alla fall få någonting som liknar ett hopp under denna behandlingen...

Men det är så lång väg dit... Vecka 34 är ÄP beräknad. På lördag börjar jag med nedregleringen... Usch så länge man ska hålla på att våndas! :-(

Planerna går vidare

Pratade med RMC igår. Valen jag hade var att antingen vänta en menscykel och göra ett "normalt" långt protokoll eller att börja nu men då göra 10 dagar extra med negreglering. Har hittills inte gjort någon nedreglering, men hört många skräckhistorier. Men bestämde mig på en mikorsekund för att det får det fanemej vara värt. Jag pallar inte gå omkring ochbar avänta en hel månad till - då mår jag hellre som en skit men vet att jag försöker göra något åt situationen i alla fall.

Vi håller också på att planera kring vår vigselceremoni: Var och när ska detta äga rum. Har ett par mysiga förslag som vi ska kolla vidare på.

Vi har kollat upp angående adoptionskurser, skickat efter en del papper och i dagarna ska vi bestämma oss för adoptionsbyrå och ställa oss i kö.

Känns som om vi i alla fall tar babysteg framåt just nu.

Samtidigt skriker det konstant i hela min kropp efter ett barn och det kräver en hel del energi för att hålla fokus...

Motgångar...

Varför kan det inte bara få gå ett par veckor när allt flyter på och fungerar som det ska? Varför kan man inte bara få ett par riktigt rejäla tuggor medgång?

Den här helgen och nästa är jag ledig och eftersom jag jobbar en hel del när sambon är ledig så har vi satt oss för att försöka göra saker tillsammans de helgerna jag är ledig. Vi bokar inte upp oss på saker tillsammans med andra i förväg utan fokus är på oss två och att göra precis det vi känner för. Denna helgen bestämde vi oss för att åka på konsert och bokade biljetter för ett par dagar sedan. Vi skulle köra på eftermiddagen, ha med oss picknickkorg och mysa tillsammans i solen. Men icke sa Nicke.

Minns ni sambons knä? Det har svullnat igen de senaste dagarna men ändå varit ok. Men igår, nån timme innan vi skulle köra så upptäckte vi att hela underbenet hade börjat svullna. Ringde vårdcentralen som sa: Åk till akuten direkt, det kan vara en propp. Så istället för att åka på konsert spenderade vi måna långa timmar på akuten. Som tur var så var det ingen propp, det var fortfarande inflammationoch vätska som spökade. De skar ett hål i knät och pressade ut vätska och massa otäckheter. Han fick dropp med antibiotika och idag är han tillbaks för en ny omgång.

Innan detta hände var vi för att kolla på ringar. Det visar sig att den ring vi har som förlovningsring inte funkar alls tillsammans med någon av de ringar jag tittat på som vigselring... (Trots att den tillhör en stor serie hos ett stort märke). Så ska jag få en ring jag tycker om så blir det till att specialbeställa och risken är då att det blir svindyrt. Min underbare älskling sa då att i och med att han har en bred förlovningsring och dessutom inte använder den så mycket (han kan inte ha den på jobbet då den slits och förstörs i hantverkarjobbet, han har en enkel silverring då istället) så behöver han inte en vigselring också utan vi kan lägga de pengarna på min. Men det känns ändå inte bra. Jag är inte en person som gillar att gå omkring med svindyra saker på mig...

Mensen har kommit - jag ha räknat och räknat och är rädd att vi inte kommer att få börja behandling och nedreglering på denna cykel utan måste vänta på nästa i och med klinikens sommarstängt. Nu vet jag i och för sig inte att det blir så, får besked när jag ringer dit imorgon, men varför skulle detta gå vår väg?

Jomensåatteee

Väntan och ringar

För en gångs skull önskar jag att väntan kunde bli lite längre. Känner det som om mensen är på gång, men den skulle gärna kunna få dröja ett par dagar till - då är jag rätt säker på att vi skulle kunna få börja nedregleringen på nästa cykel. Men, nu är ju mensen, som vi alla vet alltför väl, inte något man kan styra över så jag antar att det bara är att vänta och se.

Papperna för hindersprövningen har redan kommit så nu är det bara lite planering som återstår. Troligtvis kommer vi att slå till på semestern i mitten av augusti, men det hänger ju också lite på hur nästa behandlingverkar planeras in. Idag ska vi och titta på ringar, det blev inte av när vi planerat det senast men vi har börjat kika lite i en broschyr. Det känns så himla mysigt och lite overkligt.