Nere på botten igen

Väntan är över för denna gången. De ringde inte innan 11, vid tjugo över höll vi på att gå i bitar så vi ringde. Fick då veta att inga ägg blivit befruktade. Andra gången som vi alltså inte ens fått något ägg att sätta tillbaks.
Känns totalt hopplöst. Förstår inte var jag ska hitta kraften att fortsätta. Vill inte mer, orkar inte mer, kan inte mer.
Jag vet ju att jag måste orka måste kunna. Men hur?

Ring, ring, bara du slog en signal

Sitter här och väntar på att de ska ringa från labbet och tala om hur det går för våra 4 ägg. Är så galet nervös, har ont i magen och kan inte tänka på något annat... Jag klarar inte av att göra något, sitter och glor på meningslösa TV-program och försöker genomföra en skrivuppgift men jag kan inte. Jag bara stirrar på telefonerna och lyfter upp dem med jämna mellanrum för att kolla om de verkligen funkar. (Nu var jag tvungen att göra det igen bara för att jag skrev om det). Sambon funkar precis tvärtom, han har varit ute och jobbat i trädgården sen strax innan 6 i morse.

De skulle ringa innan klockan 11, bara för att göra tillvaron riktigt ljuvlig lär de väl ringa 10.59.

SUCK

RING NU DÅ!!!

ÄP avklarad

Så var äggplockningen avklarad. Det blev 4 ägg denna gången. Jag var ju rädd att knappt få ett enda så det var väl helt ok. Jag försöker låta bli att tänka på att vi fick 7 ägg förra gången men inget som befruktades...
Idag ska jag bara pysslas om - dels ska jag ju enligt order ta det ganska lugnt idag men sen är det ju dessutom min födelsedag. Hoppas vi fick 4 superduper ägg i födelsedagspresent!
Imorgon ringer labbet för att ge en första update om hur det går. Bara att vänta och hålla tummar och tår!

Nervositet och rädsla

Imorgon är det dags för äggplock. Jag känner att jag borde vara förväntansfull men faktum är att jag mest är nervös och ganska rädd. Det har ingenting med rädsla för smärta eller liknande att göra. Jag är bara så vansinnigt rädd för att misslyckas igen!

Har försökt skjuta bort den här känslan varje gång den varit på väg, man har fått läsa och höra att "det främjar ett gott resultat om paret är positivt inställda till behandlingen" När jag nu känner så här och sitter och lipar så får jag dåligt samvete för att jag inte är positiv.

Säkert är det till viss del hormonerna som talar, de pumpade ju upp dosen rätt rejält på slutet. Men sen handlar det ju också om tidigare erfarenheter. När jag hade 13 äggblåsor så fick de bara fram 7 ägg varav bara ett blev befruktat och det utvecklades till sist fel så att inget gick att sätta tillbaks. Nu har jag mycket färr äggblåsor, det fanns bara 5 som var hyfsat stora senast. Tänk om de inte får fram ett enda ägg? Eller om de bara får fram ett par stycken och inget av dem blir befruktade? Eller om vi får ett ägginsatt och det fäster? Eller om det fäster och vi får känna den där lyckan igen men drabbas av ännu ett missfall? Eller om...

Tänk så härligt vi hade det sambon och jag när vi var nyförlovade och bestämde oss för att det var dags att försöka bli gravida. Så lite vi visste då och så skönt det var att vara ovetande...

Denna förbannade väntan!

Nu har vi varit igång med vår första riktiga IVF, vilket såklart känns jättebra, men det är också en påfrestande tid.

Barnlöshetsutredningar och behandlingar innebär en massa väldigt jobbig väntan, och har man inte levt i den här världen tror jag inte man kan förstå hur jobbigt det är. Först går man igenom ett helvete när man försöker blir gravid på egen hand. Varje månad väntar man desperat på det där plusset som inte kommer. När det gått "tillräckligt" lång tid ställer man sig i kö till utredning, vilket på de flesta orter i landet innebär en ganska lång väntetid.

När man sen kommit fram till vilken behandling som ska göras så är det såklart lång kötid och väntan även för detta. Man skulle ju då kunna tro att det enbart är lättnadskänslor när man väl kommer fram till tiden då man får starta behandlingarna. Man märker det på folk som står utanför, de tycker att man bara borde vara glad.

Men även om man såklart är glad och lättad att få hjälp så är det ingen dans på rosor att gå igenom en behandling. Man (eller i alla fall jag) känner sig konstant stressad och frustrerad. Besvikelsen när en behandling misslyckas är enorm, man vill bara kasta sig in i nästa behandling, vilket man såklart inte får. Även i normala fall måste man vänta en mens mellan behandlingarna och ovanpå det finns det en massa helger då klinikerna stänger som gör att man inte får starta när man vill.

För oss blev det extra lång väntan denna gången trots att det inte fanns helgdagar eller annat som störde. Min mens, som ju skulle vara startskottet på denna behandling var inte en, inte två utan elva dagar sen. Det kändes som en hel evighet!

Eftersom jag blev överstimulerad senast så startade man hormonstimuleringen på en låg nivå och jag fick göra täta kontroller. Såklart har mina äggblåsor inte alls reagerat som man hoppats och manhar steg för steg fått höja hormonnivån. Så i lördags fick vi äntligen satt ett datum för äggplockningen, det är dags imorgon onsdag.

Så långa ha nog aldrig 4 dagar varit... Nu är det mindre än ett dygn kvar och timmarna segar sig fram....

Insemination blev till IVF

Efter jul körde vi igång med vad som skulle bli ett nytt försök med insemination. När vi kom till ett av ultraljuden så konstaterade läkaren att där var en himla massa äggblåsor, vilket ju inte är det man vill vid insemination, då ska där helst vara en eller två. En variant när detta händer är att plocka bort "överflödiga" äggblåsor och behålla bara en eller två. Det andra alternativet var att övergå till IVF mitt i behandlingen och vi blev erbjudna att göra just detta.

Vi blev alldeles överlyckliga, det enda vi tänkte på var hur mycket chanserna ökade i och med en IVF. Vi hade inte en tanke på att en konverterad IVF inte var samma sak som en där man går igenom hela behandlingen.

Äggplockningen gav 7 ägg, vi gick hem och väntade på resultatet av befruktningen, proppfulla av förväntan. Dagen efter fick vi veta att ett ägg var befruktat och ett till var på gång. Vi skulle ringa dagen efter för att få veta när det var aktuellt med återföring av ägget. Här kom problemet med att vi faktiskt inte hunnit få veta så mcyket om IVF. Vi tog för givet att det i detta läget bara fanns ett när, vi hade ingen aning om att det kunde röra sig om ett om...

Chocken och smärtan när jag ringde nästa dag och fick veta att inga ägg utvecklats som de skulle och att det alltså inte fanns något ägg att sätta tillbaks går inte att beskriva. Det var en enorm smäll, jag kände mig tom, lurad och hopplöst förtvivlad. Det kändes nästan lika jävligt som efter missfallet och både jag och sambon grät floder.

Som kronan på verket drabbades jag sen av överstimulering, fick jävulskt ont i magen, kräktes, hade vätskesamlingar i buken och saltbrist. Men när jag åkte in och kollades för detta på kliniken var läkarna och sköterskorna verkligen jättebra! Läkaren satte av dubbel tid för att verkligen hinna gå igenom allt kring IVF med mig, jag fick veta att sannolikt var en anledning till det dåliga resultatet att vi inte gått igenom en full behandling utan hoppat på mitt i. Det finns alltså inget som säger att vi inte ska lyckas bättre nästa gång. Det var också en lättnad att få veta att detta försök inte skulle räknas av våra tre fria försök.

Så, here we go, efter en dryg månads paus, är vi nu igång med vår första hela IVF-behandling.

Utredning och väntan...

Till en början efter missfallet försökte vi ta till oss det som så många sa, "ta med er att nu vet ni att ni kan bli gravida". När min mens väl stabiliserats fortsatte vi försöka. För att öka chanserna att lyckas började vi med ägglossningsstickor. Det positiva med dessa var att jag fick koll på att jag har regelbunden ägglossning och jag fick pejl på ungefär när det inträffar. Det negativa är att samlivet blir extremt schemalagt...

I slutet av 08 hade vi försökt i ungefär ett år och sökte oss till närmsta barnlöshetsklinik. Efter en inte alltför lång väntetid kom vi dit, undersöktes och inga fel hittades på någon av oss. Läkarna tyckte inte heller att vi borde oroa oss, och att vi faktiskt inte hade försökt så länge, i och med att vi blivit gravida engång. De skickade hem oss med order om att kasta ägglossningsstickorna, ha mer sex samt med löfte om att vi kunde komma tillbaks igen om vi inte lyckats några månader senare.

Hoppet steg lite igen, men såklart fortsatte mensen komma månad efter månad, samtidigt som det poppade upp graviditeter både här och där i bekantskapskretsen. Från vänner och bekanta kom en massa goda råd, de flesta var olika varianter på: "Om ni bara försöker att slappna av" och "Försök att inte tänka så mycket på det" och "Jag vet ett par som blev gravida precis när gett upp hoppet". Jag vet att det är omöjligt att förstå när man inte själv är i den här situationen men ibland önskar jag bara att folk kunde hålla käften!

Tidpunkten när vårt barn skulle ha fötts var väldigt, väldigt tung, en påminnelse om vad vi skulle kunna ha vid det laget. Men ett par månader senare begav vi oss till kliniken igenoch sattes nu upp på väntelista för IVF. Vi fick senare reda på att planen var att starta IVF runt April -10, men att vi innan dess skulle få prova partnerinsemination (AIH), eftersom man ju inte hittat något fel på sambons spermier.

Nu var det alltså dags att sätta sig in i djungeln av sprutor, hormoner, storlek på äggblåsor,slemhinnor osv. Trots att vi läst att chanserna inte var så vansinnigt stora så går det inte att komma ifrån att man hoppades som tokiga på att det nu äntligen skulle vara vår tur. Besvikelsen var såklart därför ännu större än tidigare. Nu kom dessutom julen emellan så nästa försök dröjde...